Och snart börjar nästa kapitel


Let's start this blogging thing again

Det är sommarlov och det är tio grader ute och regnar. Därför känner jag lite spontant för att börja med lite bloggande igen. Vet inte hur ofta jag kommer att uppdatera och om någon ens är intresserad av att läsa om mitt liv men yes nu kör vi. Inleder denna bloggen med en fin bild från Nya Zeeland, saknar det landet något enormt.
 
 

Min djävul på axeln

Mer än 3 år av helvete. 3 år med en ”djävul på axeln”, som andra har förklarat det. Jag ville ju bara gå ner ett par kilo. Började mixtra lite med maten och hetsätningarna kom, vilket gav ännu mer ångest och gjorde så att man ville svälta sig ännu mer. Allt blev en ond cirkel och så har mitt liv varit ända sedan dess, allt eller inget. En ätstörning är så mycket mer än att man mixtrar lite med maten. Självkänslan går ner på noll och det är svårt att ens titta på sig själv i spegeln. Man kommer på dåliga ursäkter för att undvika att umgås med andra eftersom man är rädd för att tappa kontrollen eller bara känner sig så äcklad av sig själv att man inte ens vill visa sig för andra. Livet för mig har varit en berg- och dalbana rent känslomässigt, men det är aldrig något jag visat utåt. Varför ska jag visa att jag mår dåligt? Folk har tillräckligt mycket att tänka på ändå och det är ingen som bryr sig om hur jag mår. Att förklara tankegången för någon som aldrig varit drabbad själv är väldigt svårt. Men som jag skrev tidigare har någon en gång förklarat det som en djävul på axeln och det är precis vad det är. En djävul som är så pass stark så att dina tankar inte blir dina tankar längre. Den klankar ner på dig så fort du gör fel och det är inte så lätt att göra rätt. Vad man än gör blir fel och även fast man innerst inne någonstans vet att beteendet man lärt in inte är bra och att man mår rent ut sagt piss av det så går det ändå inte att sluta.

Sen en tid tillbaka har jag nu gått i behandling och är nu en bra bit på väg mot friskare tankar och ett friskare liv. Trots det så har jag en lång bit kvar och ibland känns allting väldigt hopplöst och det känns som om jag aldrig kommer att bli frisk. Att erkänna för andra men framförallt för sig själv att man är sjuk är ett steg i rätt riktning och det är därför jag känner att jag vill skriva ut detta. Inte är det lätt att berätta heller och jag tycker det är skitläskigt att göra det, men allt handlar om att utmana sig själv. Jag är trött på att låta en sjukdom definiera mig, att låta den styra över mig men framförallt att den får mig att skämmas så mycket över mig själv. Varför ska jag skämmas över en psykisk sjukdom som är mer vanlig än de flesta tror? Jag kämpar för att få tillbaka kontrollen över mitt eget liv även fast det är en av de tuffaste fighter jag någonsin kommer att vara med om. Jag vill inte skämmas längre.